Larmcentralen
Okej, lite har hänt denna vecka, eller de få dagar som har gått på den.
Måndagen.
Eftersom det var dags för muntliga nationella idag var jag ute från lägenheten redan före 8. Tänkte repetera talet och så, så jag skulle ha en halvtimme typ på mig att göra det. Kommer ut ur mitt trapphus och i trapphuset längst bort på trappan ser jag det ligger någon mellan dörren, ser ut som den solar ungefär. Men när jag kollar närmare ser jag att den som ligger där skakar krampaktigt som... ja mycket..kan inte beskriva det.
släpper alla skolsaker och springer dit samtidigt som jag slår 112 innan jag är framme och bärjar tala med den på larmtjänsten. Här var något fel - det syntes ju.
Mannen som ligger där är blodig på armar, trappen är blodig men värst är huvudet.
Kan än idag se bilderna när jag blundar, de går inte bort. Känslan finna också kvar
När ambulanspersonalen kom och de lyfte upp honom såg jag vart allt blod kom från... I bakhuvudet fanns ett jack, milt sagt, på vad jag uppskattar till minst tjugo centimeter diagonalt och ganska djupt. Förstår inte hur man kan få ett sådant sår av att ramla, men dörrposten är ju gjort i metall i och för sig så..
Men nu till det hemskaste
Under tiden jag satt bredvis mannen och väntade på ambulansen så fanns det inte en själ i syne.
Men efter kanske fem minuter kommer reklambudet, den stapel han bär är lätt mer än en halvmeter. Denna reklambunt ställer han ner vid trappen bredvid mig och mannen som skakar i kramper och blöder och det är blod överallt. Han ställer ner reklamen nickar hej mot mig... och går! Inte ett ord, inte hur är det, behöver du hjälp eller något. Han vänder och går.
Efter kanske ytterliggare fem kommer en person från samma trapphus ner, han kliver ÖVER mannen och går ut. Samma här, kallar han inte ser. Samtidigt kommer en från trapphuset bredvid, låser upp sin cykel men sen inser att något är fel och frågar vad som hänt. Då vänder den andra mannen sig om som hunnit gå en två meter och snart ska runda hörnet å frågar om allt är okej. Men det var allt.
Inser inte folk vad fel de behandlar medmänniskor. Reklammannen som ställer ned reklamen och går utan ett ord, mannen som stiger ä'ver den i kramper och blod som är 30 cm upp på dörren och mannen själv fullt blodig i huvud och kropp, cyklisten som låser upp cykeln innan han bryr sig om att fråga vad som hänt... Vad lever vi i för samhälle. Tänk om jag också satt skygglappar för ögonen och gått till skolan istället. Inte bästa förberedelsen för muntliga NP direkt. Men så kan man inte tänka! Man stannar ju hos den som är skadad tills hjälpen kommer. Jag kunde inget göra mer än att sitta och se till så att han inte skadade sig mer än han redan gjort och hålla upp dörren som annars låg mot honom, annars var det bara att invänta ambulansen. Känns hemsk när man är så hjälplös. Så längtar till söndag då jag ska på en inplanerad erf kurs!
På kvällarna när jag sluter ögonen har jag en bild fastbränd på näthinnan. Jag önskar den kunde försvinna.
Måndagen.
Eftersom det var dags för muntliga nationella idag var jag ute från lägenheten redan före 8. Tänkte repetera talet och så, så jag skulle ha en halvtimme typ på mig att göra det. Kommer ut ur mitt trapphus och i trapphuset längst bort på trappan ser jag det ligger någon mellan dörren, ser ut som den solar ungefär. Men när jag kollar närmare ser jag att den som ligger där skakar krampaktigt som... ja mycket..kan inte beskriva det.
släpper alla skolsaker och springer dit samtidigt som jag slår 112 innan jag är framme och bärjar tala med den på larmtjänsten. Här var något fel - det syntes ju.
Mannen som ligger där är blodig på armar, trappen är blodig men värst är huvudet.
Kan än idag se bilderna när jag blundar, de går inte bort. Känslan finna också kvar
När ambulanspersonalen kom och de lyfte upp honom såg jag vart allt blod kom från... I bakhuvudet fanns ett jack, milt sagt, på vad jag uppskattar till minst tjugo centimeter diagonalt och ganska djupt. Förstår inte hur man kan få ett sådant sår av att ramla, men dörrposten är ju gjort i metall i och för sig så..
Men nu till det hemskaste
Under tiden jag satt bredvis mannen och väntade på ambulansen så fanns det inte en själ i syne.
Men efter kanske fem minuter kommer reklambudet, den stapel han bär är lätt mer än en halvmeter. Denna reklambunt ställer han ner vid trappen bredvid mig och mannen som skakar i kramper och blöder och det är blod överallt. Han ställer ner reklamen nickar hej mot mig... och går! Inte ett ord, inte hur är det, behöver du hjälp eller något. Han vänder och går.
Efter kanske ytterliggare fem kommer en person från samma trapphus ner, han kliver ÖVER mannen och går ut. Samma här, kallar han inte ser. Samtidigt kommer en från trapphuset bredvid, låser upp sin cykel men sen inser att något är fel och frågar vad som hänt. Då vänder den andra mannen sig om som hunnit gå en två meter och snart ska runda hörnet å frågar om allt är okej. Men det var allt.
Inser inte folk vad fel de behandlar medmänniskor. Reklammannen som ställer ned reklamen och går utan ett ord, mannen som stiger ä'ver den i kramper och blod som är 30 cm upp på dörren och mannen själv fullt blodig i huvud och kropp, cyklisten som låser upp cykeln innan han bryr sig om att fråga vad som hänt... Vad lever vi i för samhälle. Tänk om jag också satt skygglappar för ögonen och gått till skolan istället. Inte bästa förberedelsen för muntliga NP direkt. Men så kan man inte tänka! Man stannar ju hos den som är skadad tills hjälpen kommer. Jag kunde inget göra mer än att sitta och se till så att han inte skadade sig mer än han redan gjort och hålla upp dörren som annars låg mot honom, annars var det bara att invänta ambulansen. Känns hemsk när man är så hjälplös. Så längtar till söndag då jag ska på en inplanerad erf kurs!
På kvällarna när jag sluter ögonen har jag en bild fastbränd på näthinnan. Jag önskar den kunde försvinna.
Kommentarer
Trackback
